Livet och innebandyn i Hagfors

Debut i HIF, äntligen! Under lördagen gästades älvstrandshallen av Karlstad och ut på planen steg nr 25, Caroline Persson…

Första matchen i HIF tröjan och jag skakade medans jag satt och laddade. Jag kan inte minnas många gånger då jag varit såhär nervös förut. Det var inte bara att gå in och spela match för mig utan det var även ett tillfälle att bevisa att jag duger.  Inte bara för laget eller Hagfors fansen, utan även för mig själv.

Detta var min chans att imponera. Det finns nog inte någon människa som kommer till ett lag och inte vill imponera.  Lyckades jag? Det får ni fråga någon av Hagforsborna eller spelarna, mitt svar kommer oavsett fråga bli detsamma. ”Jag tyckte jag gjorde bra ifrån mig men nästa match ska jag vara ännu bättre”. Det svaret kommer förmodligen alltid följa med mig. Visst kan jag ha gjort en bra match, men man bör inte bara nöja sig med det. Man ska inte nöja sig med det.

”Vi nöjer oss inte förrän bra har blivit bättre och bättre har blivit bäst” – HIF

För mig räcker det inte att vara bra, jag vill vara bäst. Det är en lång väg att vandra men inte omöjlig, eftersom någon måste bli det. Kanske visar det sig längst vägen att jag inte har kapaciteten eller intresset, kanske är det fokus som fattas. Men det är något jag får ta tag i då! Jag ska leva i nuet. Inte framtiden eller det förflutna utan nuet. Jag ska träna, kämpa och alltid göra mitt yttersta, sen får jag se hur långt det räcker. Jag hoppas på väldigt långt.

Idag (tisdag) var det genomgång om hur upplägget på innebandygymnasiet kommer se ut. Tre träningar i vecka kommer vi genomföra där vi går igenom teknik, spelmoment och fys. Jag kände mig rätt nöjd över mitt beslut att flytta hit när jag såg det. Nu kommer jag verkligen ha chansen att satsa på innebandy och träna upp mig individuellt vilket jag knappt har gjort förut. Förhoppningsvis kommer det ge ett imponerande resultat i längden, men det får framtiden utvisa. Som sagt, jag lever i nuet och nu är det Time Out!

Over and out

Är det möjligt att genomgå en total personlighetsförändring bara genom att flytta hemifrån? Tydligen är det inte bara möjligt utan verkligheten i detta fall.

När jag fortfarande bodde på Öland älskade jag att få vara ensam i huset. Det var lika skönt varje gång man slapp ha människor runt omkring sig och bara kunde ta det lugnt. Lägga sig i soffan med datorn i knät och en bra film (Rent) på tv. Kan livet bli bättre? När jag bodde på Öland tyckte jag inte det. När jag bodde på ön tyckte jag inte heller det gjorde något om rummet var stökigt. Ibland kunde jag knappt ta mig fram till sängen men det var okej för mig. En annan sak som jag gillade var att ta det lugnt. Visst gillade jag att träna men mellan passen var det alltid lika skönt att inte göra någonting. Genom att slöa som jag gjorde försvann tiden på något mirakulöst sätt och dagarna bara rann iväg. Men det här var Ölands Carro.

Låt mig nu presentera Hagfors Carro, en Carro som avskyr att vara ensam mer än två minuter! Det var nog en av de första sakerna jag upptäckte genom att bo själv, man blir väldigt ensam. Från att vara en person som skulle klara sig flera veckor utan att umgås med en enda, har jag blivit en tjej som vill ha folk runt sig hela tiden. Samtidigt som jag känner mig mer ensam börjar jag få mer och mer tid över. Dagarna går trögt framåt och jag sitter mest och väntar på nästa dag eller kvällens träning. För att fördriva all min tid diskar, tvättar och städar jag. Det är lite ironiskt att jag gör allt det med tanke på att tiden går fortare när man har roligt. Jag må ha ändrats men jag tycker fortfarande att det är tråkigt att göra dessa hushållssysslor.

På måndag börjar skolan, då kommer jag förmodligen ångra att jag klagade över att ha mycket tid. Det kommer säkert bli stressigt nu när jag kommer behöva prestera både i innebandyn och skolan, men det är alltid kul med utmaningar!

Jag har under den här veckan fått många kommentarer i min blogg om att jag är bra på att skriva. Det är extremt roligt att få höra, inte bara att jag är duktig, utan att folk läser och uppskattar bloggen. Det är sådant som uppmuntrar en till att fortsätta!

Det är två olika saker att prata och skriva om sitt liv. Själv känner jag att jag får ut flest åsikter och tankar genom text. Det är genom text jag kan formulera mig och verkligen berätta hur jag känner mig.

Jag tycker väldigt mycket om att skriva och det är något som jag kommer försöka fortsätta med under mina tre år i Hagfors. Inte bara för att fördriva min lediga tid utan för att kunna berätta min historia. Jag vill att människor både från Öland och Hagfors ska kunna läsa den och se vad som pågår i mitt liv. Därför kommer bloggen till största del handla om innebandy, skola och hushållsarbete eftersom det är mitt liv.

Jag kan säga redan nu att inläggen kommer bli färre när skolan börjar men jag ska göra mitt bästa för att hålla igång bloggen. Låt mig säga såhär, jag vet redan hur jag ska spendera bussresorna till bortamatcherna. ; )

”Jag ångrar hellre något jag gjort än något jag inte gjorde”. Det är verkligen tur att jag tänker så, annars skulle jag nog ångra att jag skrev detta inlägg eftersom det fick mig att helt och hållet glömma bort muffinsen jag satt in i ugnen. Men jag tror jag överlever utan mina blåbärsmuffins, som tur är…

Imorgon har det gått en vecka sedans jag blev ensam i Hagfors. En hel vecka har jag klarat mig själv och jag måste nämna att det har gått galant! Jag har skött städning, tvättning och matlagning otroligt bra. Visst, det har bara gått en vecka men en vecka är mer än en dag.

Tre träningspass har det varit och alla var lika kul. Jag menar, finns det något roligare än att springa uppför sandhögar i ösregn en onsdagskväll? Troligtvis inte! Men det är härligt att i och med dessa träningar sätta punkt för försäsongen och rikta in siktet på själva säsongen.

 
Det jag fått se under dessa träningar är att hårt arbetande gäng där jag kommer få kämpa för att ta en ordinarie plats i div. 1. Men det har jag varit förberedd på hela sommaren och jag tänker kämpa.

Träningsformen uppe i Hagfors är annorlunda än den jag är van med. Här slänger de in styrka, kondition, mjölksyreträning och innebandy i ett och samma pass. Kul är min åsikt. Det har inte varit en kväll då jag kommit hem och inte känt mig död, men det stärker mig eftersom jag då vet att jag kämpat! Och nästa dag går man upp med värkande kropp och laddar inför ytterligare ett pass.

Det är lite synd att vi bara tränade kvällar och tre dagar den här veckan eftersom det lätt blir lite ensamt i lägenheten. Men i onsdags ställde Filipstadarna upp och kom förbi på lunch och wii spel. Trevligt, men synd att det var samma dag som en träning, jag måste sprida ut nöjena lite mer.

En annan tjej som gjort helgen roligare är Heidi (uttalas Haidi). Hon kom förbi hela fredagskvällen och var gott sällskap. Mästerkock upptäckte jag snabbt att hon var när hon ställde sig bakom spisen och hjälpte mig med att laga pannkakor för första gången! Skönt att få lite experthjälp här i Hagfors. Annars bestod kvällen mest av prat och cola.

Idag (lördag) har jag inte hunnit med så mycket mera än att gå på promenad och handla med Heidi. Resten av dagen blir det att sitta lite framför datorn, ge sig ut och springa och laga spaghetti Carbonara innan jag bänkar mig framför min tv ikväll!

Tack allesammans som har gjort min första vecka i Hagfors till en bra en! Jag hoppas den följs upp av många fler….

Igår (torsdag) var det middag hemma hos Johan med laget.  Självklart var det tacos som stod på menyn inför kvällen. Jag höll mig undan från själva matlagningen eftersom jag kände att mina kunskaper inte räckte så långt. Erbjöd mig istället att ta disken men tack vara Frida behövde jag inte göra det heller. 

Under måltiden bjöds det på många skratt när en del av tjejerna hittade på lite knasigheter (jag hade ingenting att göra med det). Eller vad säger ni när Adina sitter och pratar i falsett, Julia flyttar på allas glas, Mia stirrar på allt och Heidi torkar sin bordsgranne runt munnen var och varannan minut? Kul var det i alla fall.

Efter maten blev det en ”lära känna” övning där jag fick reda på att jag var pratsam, pratglad, social, öppen och underhållande. Vilket fint facit det kändes som!

Kvällen höjdpunkt blev tillslut pokern som spelades hela kvällen. Det tog några rundor men sedan kom jag in i det och kunde tillslut utmana kvällens sportfantast och pokermästare Heidi i en final. Touchdown!!

Runt tolv gav jag upp och följde med Heidi hem för att se på hennes lägenhet en stund innan jag slutligen begav mig hemåt för att sova.

Tack allesammans i laget och tränarna för en väldigt rolig kväll!

Resan upp till Hagfors gick precis som planerat. Vi krockade inte med någon älg, bilen gick inte sönder och maten smakade utmärkt (mammas förtjänst). Väl framme blev man välkomnad av nästan hela hagfors befolkning som även hjälpte till med att flytta in mitt statoilsläp i lägenheten. Tack vara alla hjälpsamma människor gick det hela fort och avslutades med lite välförtjänt fika.

Träningen närmade sig med stormsteg och efter ett tag kunde jag hitta mina träningskläder i all röra och ge mig av till träningen med plastpinnen i handen. Det blev en kul träning där jag äntligen fick en chans att prata lite med mina nya lagkamrater. Vilka förövrigt är välkomna hit till lägenheten anytime.

Dagarna efter träningen finns det inte särskilt mycket att skriva om förutom att vi slet som djur med att få klart lägenheten. Att sätta upp möblerna var det enkla biten eftersom jag hade hjälp av byggmästarna Adina och Martina. Stort tack!     

Söndag eftermiddag var allt klart och föräldrarna begav sig hemåt medans Adina och Martina kom över för lite wii och körträning. Kvällen avslutades hos Johan där man fick sitta ner och höra den ena otroliga historien efter den andra. Väldigt trevligt.

När jag kom hem till lägenheten den kvällen stod jag där, andades och bara såg mig omkring. Jag är helt ensam i min lägenhet för första gången. Min lägenhet. Mina tre år börjar nu. Jag hade en konstig men behaglig känsla i magen hela kvällen och när jag kröp ner i min säng för att sova kände jag mig så glad. Visst finns det saker som jag kommer sakna där hemma (först och främst min familj) och det kommer bli jobbigt att bo själv, kanske lite ensamt också men jag har börjat mitt största äventyr någonsin och just nu finns det ingenting som kan få mig att sluta le.

Jag kommer fixa det här. Jag kommer klara det här. Dessa år kommer bli precis det jag gör dem till, så jag ska göra dem till det bästa. Nu kör jag!!                                                                                                                                                                                                                                                        

Det är 8 timmar kvar innan bilen lämnar mitt hus.
Jag sitter i mitt rum, eller om det nu kan kallas det efter att jag flyttat ut allt, och jag känner mig konstig på något sätt. Jag kan inte sätta fingret på hur jag känner mig. Jag vet bara att det är annorlunda än från igår.

Allting är packat och staplat i högar i det lånade statoilsläpet utanför huset. Det kanske är därför som jag känner mig konstig. Hela mitt liv ryms i ett lånat statoilsläp. Mitt liv.

En sak som jag lovat mig nu inför flytten är att inte vända mig om när vi åker. Jag är jätte spänd inför flytten och tror att jag kommer trivas otroligt bra i Hagfors men jag tänker inte se tillbaka. Livet handlar om att aldrig ångra det man gjort utan det man inte gjort. jag tänker hålla mig till detta och blicka framåt istället för bakåt. Vem vet, jag kanske finner något längs vägen som jag hade missat annars.

Nu är det bara 7 timmar och 55 min kvar innan bilen lämnar mitt hus. och jag vet precis hur jag känner mig. Jag är glad, förväntansfull, spänd, trött och lycklig. Jag har fullt av möjligheter framför mina fötter. Dags att göra någonting av dem!  Hagfors... here I come!!

Jag tackade ja och plötsligt kändes allt en aning lättare. Jag ska flytta till Hagfors. Den meningen gick runt, runt i min skalle.

Sommaren kom och den gick åt till att träna och förbereda inför flytten. Vart man en gick kom man på fler saker som man bara måste inhandla till lägenheten. Det kunde handla om små saker som en badanka till badkaret och en osthyvel, till saker så som en skrivare och en tv-bänk.

Sommaren har nu börjat närma sig tills sitt slut och det är inte lång tid kvar innan flyttlasset ger sig av till Hagfors. Rummet hemma är fyllt med lådor och väskor och jag känner mig laddad enda från tårna.

När coachen satte sig ner med en telefon och ringde mitt nummer då ändrades allt. Jag visste det inte just då, men nu när jag fått tid att tänka vet jag det helt säkert. Det ögonblicket ändrade hela mitt liv.

Då kommer frågan, på vilket sätt? Blev det till det bättre, det sämre? Det är en fråga som jag inte har något svar på. Om några veckor, eller månader kanske jag kan ge ett svar. Det enda som jag är helt säker på är att det har kommit att ändra mitt liv. På vilket sätt? Det får framtiden utvisa.

Detta är slutet på en historia och början på en ny. Ni har fått höra min historia om hur jag hamnade i Värmland. Det är dags att vända blad i bok och jag ser fram emot att se hur nästa kapitel utvecklar sig, i Hagfors.