Heffaklump från Öland
Nästa vecka är det sm i umeå och som jag har längtat! F17 sm är något jag har längtat efter hela säsongen och nu är det verkligen nära... och självklart ska jag klanta till det!
I måndags efter träningen med värmlandslaget satt några av oss spelare kvar i omklädningsrummet och pratade. Vi skulle duscha innan vi begav oss hem till Hagfors igen. Vi skojade lite med varandra (som man brukar göra i omklädningsrummet) och hade en härlig stämning. Jag gick mot duscharna och då händer det, allting går väldigt fort från det att jag trampar på det hala golvet, flyger genom luften och slutligen landar precis framför duschrummet.
När jag ligger där i handduk kan jag inte sluta skratta, samtidigt börjar resten av tjejerna skratta med. Det är ungefär i det ögonblicket som jag vänder på huvudet och ser ner på benet. Precis under knät ser jag rakt in i benet, aj det där kommer behöva sys, var min första tanke. Ungefär då skriker Hilda rakt ut som om jorden höll på att gå under, själv så tryckte jag ihop såret med fingrarna. Konstigt nog kände jag mig förvånandsvärt lugn, kan ha och göra med att min mamma alltid varit lugn när jag, min syster eller någon annan skadat sig under min uppväxt. Jag är helt enkelt van vid att ingen skada blir bättre av att stressa upp sig.
När jag sitter där kommer Jennie springande och trycker bort mina händer och säger till mig att inte kolla på det. Hon sätter sig bredvid mig och trycker ihop såret. Jag ber (ganska lugnt om jag får säga det själv) de andra tjejerna att hämta någon tränare eller vuxen, strax efter kommer Lena (Julia Johanssons mamma) in och där på golvet sitter jag och skrattar åt allt som händer.
Jag vet inte hur men plötsligt har de fått tag i en sjukvårdsväska och tillsammans tejpar Jennie och Lena ihop såret medans jag sitter och käkar choklad ur Mys godispåse. Hanna kommer fram till mig och börjar klä på mig, vilket var bra eftersom vi var tvungna att ta oss till ett sjukhus, vilket inte är så passande att göra i en handduk.
Vi lämnar omklädningsrummet och jag får ett par kryckor att gå på när vi beger oss mot bilen, på vägen stannar Julia J till och köper mig en päronmer som jag törstade efter (inte så konstigt med tanke på chokladen jag åt innan). Vi hoppade in i bilen och åkte mot Färjestads hemmaarena där Lenas bror som jobbar med Färjestads hockeylag har en klinik.
Det var otroligt skönt att slippa sitta i köerna på ett sjukhus och istället bara gå in och lägga sig på britsen. Det första jag säger är att jag inte vill göra som dem tuffaste hockeyspelarna och köra utan bedövning. Det vägrar jag!
Bedövning gick fort att få, vilket nog var tur eftersom jag kramade Julia J med ena handen och Julia O med den andra. Jag erkänner faktiskt att sprutorna i benet gjorde ont, men utöver det hade jag aldrig ont, vilket var en av anledningarna till att jag skrattade så mycket under kvällen.
Medans jag ligger där på britsen blir Julia J likblek bredvid mig och svimmar vilket får Julia O att bli så rädd och orolig att hon måste sätta sig ner också. Kan man göra annat än skratta åt situationen?
Hur som helst så gick allt väldigt fort och sedan var det bara att hoppa in i bilen och åka hem till Hagfors.igen, ungefär som att inget hänt.
Trots att detta hände kan jag inte låta bli att vara lite glad över det. Jag hade nämligen tur i oturen... 1 cm mer åt höger och jag hade träffat knäskålssenan och därmed sagt adjö till sm och börjat förbereda mig inför ett halvårs rehab. Hur kan man inte vara glad över det?
Hur som helst så sluter denna söta lilla historia med att jag får hoppa kryckor några dagar och inte träna fram tills sm, men däremot får jag spela sm!! Om jag fått hade jag nog hoppat jämfota upp och ner av glädje just nu, men jag får nog hålla mig och sitta still istället.
Tack allesammans som hjälpte mig i måndags och som visade att jag klarar mig trots att föräldrarna är 7 timmar bort. Allting löser sig när man jobbar som ett lag och kan vi lappa ihop en trasig Carro utanför en dusch kan vi nog ta och spela hem ett guld med!
I måndags efter träningen med värmlandslaget satt några av oss spelare kvar i omklädningsrummet och pratade. Vi skulle duscha innan vi begav oss hem till Hagfors igen. Vi skojade lite med varandra (som man brukar göra i omklädningsrummet) och hade en härlig stämning. Jag gick mot duscharna och då händer det, allting går väldigt fort från det att jag trampar på det hala golvet, flyger genom luften och slutligen landar precis framför duschrummet.
När jag ligger där i handduk kan jag inte sluta skratta, samtidigt börjar resten av tjejerna skratta med. Det är ungefär i det ögonblicket som jag vänder på huvudet och ser ner på benet. Precis under knät ser jag rakt in i benet, aj det där kommer behöva sys, var min första tanke. Ungefär då skriker Hilda rakt ut som om jorden höll på att gå under, själv så tryckte jag ihop såret med fingrarna. Konstigt nog kände jag mig förvånandsvärt lugn, kan ha och göra med att min mamma alltid varit lugn när jag, min syster eller någon annan skadat sig under min uppväxt. Jag är helt enkelt van vid att ingen skada blir bättre av att stressa upp sig.
När jag sitter där kommer Jennie springande och trycker bort mina händer och säger till mig att inte kolla på det. Hon sätter sig bredvid mig och trycker ihop såret. Jag ber (ganska lugnt om jag får säga det själv) de andra tjejerna att hämta någon tränare eller vuxen, strax efter kommer Lena (Julia Johanssons mamma) in och där på golvet sitter jag och skrattar åt allt som händer.
Jag vet inte hur men plötsligt har de fått tag i en sjukvårdsväska och tillsammans tejpar Jennie och Lena ihop såret medans jag sitter och käkar choklad ur Mys godispåse. Hanna kommer fram till mig och börjar klä på mig, vilket var bra eftersom vi var tvungna att ta oss till ett sjukhus, vilket inte är så passande att göra i en handduk.
Vi lämnar omklädningsrummet och jag får ett par kryckor att gå på när vi beger oss mot bilen, på vägen stannar Julia J till och köper mig en päronmer som jag törstade efter (inte så konstigt med tanke på chokladen jag åt innan). Vi hoppade in i bilen och åkte mot Färjestads hemmaarena där Lenas bror som jobbar med Färjestads hockeylag har en klinik.
Det var otroligt skönt att slippa sitta i köerna på ett sjukhus och istället bara gå in och lägga sig på britsen. Det första jag säger är att jag inte vill göra som dem tuffaste hockeyspelarna och köra utan bedövning. Det vägrar jag!
Bedövning gick fort att få, vilket nog var tur eftersom jag kramade Julia J med ena handen och Julia O med den andra. Jag erkänner faktiskt att sprutorna i benet gjorde ont, men utöver det hade jag aldrig ont, vilket var en av anledningarna till att jag skrattade så mycket under kvällen.
Medans jag ligger där på britsen blir Julia J likblek bredvid mig och svimmar vilket får Julia O att bli så rädd och orolig att hon måste sätta sig ner också. Kan man göra annat än skratta åt situationen?
Hur som helst så gick allt väldigt fort och sedan var det bara att hoppa in i bilen och åka hem till Hagfors.igen, ungefär som att inget hänt.
Trots att detta hände kan jag inte låta bli att vara lite glad över det. Jag hade nämligen tur i oturen... 1 cm mer åt höger och jag hade träffat knäskålssenan och därmed sagt adjö till sm och börjat förbereda mig inför ett halvårs rehab. Hur kan man inte vara glad över det?
Hur som helst så sluter denna söta lilla historia med att jag får hoppa kryckor några dagar och inte träna fram tills sm, men däremot får jag spela sm!! Om jag fått hade jag nog hoppat jämfota upp och ner av glädje just nu, men jag får nog hålla mig och sitta still istället.
Tack allesammans som hjälpte mig i måndags och som visade att jag klarar mig trots att föräldrarna är 7 timmar bort. Allting löser sig när man jobbar som ett lag och kan vi lappa ihop en trasig Carro utanför en dusch kan vi nog ta och spela hem ett guld med!
