Livet och innebandyn i Hagfors

Jag tänker svara på en fråga jag nyligen fick på bloggen, ”Vad är det som gör att du trivs så bra i Hagfors?” .

Att jag inte tänkt på att skriva om det förut? Jag nämner om och om igen hur bra jag trivs och hur kul jag har, men aldrig varför. Vad är det som gör livet här extra roligt? Är det de trevliga människor jag träffar dagligen eller har det att göra med att jag får känna mig vuxen genom att ta ansvar?

Jag tror att det är väldigt mycket som spelar in för att jag ska trivas som jag gör nu. Många pusselbitar som ska falla på plats. Här har dem helt enkelt gjort det. Småsaker så som matlådan från skolan, träningsoverallen med mitt namn på och att jag lyckats byta ut en trasig propp för första gången i mitt liv. De är bara några småsaker som gör mig glad.

Ibland tänker jag att det är småsakerna som gör mig gladast, men jag skulle nog inte uppskatta dem lika mycket om det inte vore för att resten funkade.

Jag trivs bra i Hagfors för att varje morgon när klockan ringer vet jag att dagen kommer bli underbar. Oavsett väder vet jag att mina vänner och allt annat folk kommer vara där, glada och positiva vid min sida. Jag vet att innebandyn finns där och att klubban ligger i hallen. Jag vet att livet är värt att leva och att varje sekund, minut, timme betyder något. Förutom detta vet jag också att mina föräldrar aldrig är längre bort än ett telefonsamtal (och 550 km) och att de kommer stötta mig oavsett vad som händer.

Varje morgon stiger jag upp med känslan att det kommer bli en bra dag.

Johan Gustafsson pratar mycket om hur man som människa kan välja sina egna sanningar. Det är något jag har börjat med och en av dem är just att varje dag är en ny dag, det är en bra dag och jag kommer älska den!

Hittills har det funkat utmärkt eftersom varje dag har varit bra. Jag trivs alltså.

Idag (torsdag) trivs jag extra bra eftersom seriepremiären närmar sig med stormsteg! På söndag lyfter förhoppningsvis taket i Älvstrandshallen när Hagfors IF äntrar planen. Jag längtar efter att få se den hängivna publiken lilla Hagfors sägs ha tillgång till. Förhoppningsvis blir det smockfullt och väldigt högljutt.

Jag är otroligt spänd och förväntansfull och hoppas att bloggläsarna flyttar sig från datorn och kommer till hallen med stämbanden uppvärmda.  Jag kan lova att mina kommer vara det iallafall trots att jag tillhör spelartruppen, men framför allt kommer jag vara uppvärmd i kroppen eftersom det är match som väntar. Låt mig sköta innebandyn så kan ni supportrar sköta hejandet.

Hoppas jag ser er där!

Ha en trevlig kväll/natt nu och gå och lägger er i tid. Det ska jag göra nu!

Fredag hela veckan, knappast, men det är i alla fall fredag idag och det får jag glädjas åt! Jag har alltid varit ett fan av fredagar, men vem är inte det? Fredag firas överallt nu för tiden med fredagsmys och en god middag. Det har till och med skrivits en bra låt om det. ”Nu är det fredagsmys, om det så är det sista jag gör…”, en låt som varenda tonåring kan texten till.

Ikväll har jag fredagsmys med två av de inflyttade eleverna i Hagfors, Sandra och My. Vi cyklade iväg efter skolan och inhandlade allt inför kvällen innan vi begav oss hem till mig för att laga mat.

Jag har ett erkännande att göra: Matlagning är inte min starkaste sida! Jag skulle vilja vara en riktig masterchef men hittills har jag inte lyckats. Det borde inte vara särskilt svårt, men det är det. Ett problem jag har är att jag inte kan sluta stirra i kokboken, nästan så jag glömmer bort att laga maten. Kvällens måltid hade vi inget recept till så jag smög sakta men säkert bort från spisen och lät My sköta det. Men snäll som både hon och Sandra är fick jag lite tips och har nu tre år på mig att bli bättre!

Resten av kvällen har vi myst framför min tv med cola och varsin göttpös som jag tror är det Hagförska ordet för godispåse.

Imorgon är det dags för gruppspel i DM. Jag ser verkligen fram mot det. Det har faktiskt gått hela 7 dagar sedans jag senast spelade innebandymatch!

Jag har haft problem med mitt vänstra ben den här veckan och jag vet inte varför. Det enda jag vet är att det har gjort ont och hindrat mig från att löpa. Det har dock börjat kännas bättre nu och förhoppningsvis spelar jag imorgon.

Det är viktigt för mig att spela så många matcher som möjligt innan serien startar. Desto bättre man är desto större chans att få mycket speltid. För att jag ska få speltid handlar det om att anpassa sig. Jag är duktig på innebandy men jag måste anpassa mig till hagfors spel för att göra bra ifrån mig. Det går framåt för mig och om några matcher kommer nog spelet kännas mer hemma för mig. Men vad jag har fått höra är jag en klok människa, och kloka människor anpassar sig efter omständigheterna så som vatten formar sig efter kärlet.

Imorgon är det match och jag bör sova för att ha orken att prestera. God natt alla pålitliga bloggläsare och tack för ännu en bra vecka i Hagfors!

Vad gör man när inspirationen inte kommer? Försöker man tvinga ur sig en text eller struntar man i det? Jag ska försöka med det första.

På sistone har jag helt enkelt inte känt mig inspirerad till att skriva något. Jag sätter mig ner då och då med datorn framför mig och fingrarna på tangentbordet och hoppas att texten ska komma till mig. På sistone har den inte gjort det.

Visst skulle jag kunna skriva ändå, det är ju bara tomma ord. Det är bara att skriva, men inte för mig. Det är inte bara tomma ord. När jag skriver menar jag verkligen allt som står i texten, vartenda ord har betydelse. De har betydelse eftersom de berättar en historia ur mitt perspektiv, och då får det inte bli fel.

Det är också en sak som gör det svårare för mig att skriva, jag vägrar skriva en dålig text. Om jag skriver något, läser igenom det och inte är nöjd är delete - knappen en självklarhet. Jag vill inte stå bakom en text på internet som jag inte tycker om. Förmodligen är jag kräsen av mig när det kommer till mina inlägg men jag måste få vara det. Förhoppningsvis gör min kräsenhet att texterna som hamnar på bloggen betyder något. Visar det sig att det är så är jag rätt nöjd med mig själv.

Jag har bott här i fem veckor nu men det känns som ett år. Det är full fart hela tiden och jag har otroligt kul, så varför känner jag mig inte inspirerad? Varför är det så svårt att skriva?

Ibland när man hamnar i en återvändsgränd måste man vända sig om och se tillbaka. Man behöver tänka ”hur hamnade jag här och varför?”.  Jag har ägnat morgonen åt att tänka på det sättet. Vad kom jag fram till? Jag trivs för bra.

Förut hade jag ett liv framför datorn och då kunde jag skriva hela tiden, nu har jag ett liv utanför datorn. Jag trivs verkligen här och jag tapper helt enkelt lusten att sätta mig ner och skriva om vad händer, jag vill hellre vara med om det. För mig är detta ett positivt tecken som visar att jag hamnat precis rätt. Hagfors är rätt.

Det här betyder inte att jag tänker lägga bloggen på hyllan. Jag tänker hålla igång den min tre år och jag kommer inte lägga av. Oavsett hur jobbigt det blir att skriva vill jag fortsätta för om det är något som verkligen gör mig glad är det att se ett nytt inlägg på min blogg!

Är det inte lite imponerande att trots min brist på inspiration lyckades jag få fram ett inlägg på 493 ord? Det går tydligen lättare än jag trodde.

Nu ska jag äta en macka och börja fundera på vad nästa inlägg ska handla om. Det är lika bra att jag börjar tänka i tid så det kommer ett till snart. Inspiration dyker upp när man minst av allt anar det!

Jag har bott i Hagfors i nästan en månad nu och dagarna börjar flyta ihop. Det är endast på grund av skolan som jag vet att det är onsdag idag.

Dagarna och veckorna har gått fort framåt och det saker som händer hela tiden. Är det inte innebandy är det disk, skola eller kompisar. Man får helt enkelt inte mycket tid över till att tänka eller sakna någon. Jag skulle vilja sakna min familj, men jag hinner knappt tänka på dem eftersom det är fullt upp varje sekund på dygnet.

Imorgon (torsdag) kommer mamma, pappa och Rebecca upp till mig och det ser jag väldigt mycket fram emot. Trots att jag inte hunnit sakna dem vill jag såklart träffa dem och visa hur jag har klarat mig i Hagfors och även höra hur det är hemma på ön.  De är faktiskt min familj och jag älskar dem.

En av anledningarna till att de kommer upp är att jag ska spela Kallsta Open till helgen. Helgens turnering är något jag sett fram emot en lång tid nu. Min första turnering den här säsongen. Min första turnering med HIF.

Jag har alltid varit ett stort fan av att åka på turneringar. Det finns helt enkelt inget roligare än att tillbringa en helg med sitt lag och spela innebandy i mina ögon.

Jag har flera förväntningar inför helgen, inte bara själva innebandyn utan även tiden bredvid planen. Det är så mycket som händer utanför och jag vill inte missa något av det. Fast det är klart, jag är ju faktiskt där för det som händer på planen.

Jag försöker följa Johans råd om att tänka positivt och intala sig sina egna ”sanningar”. Min sanning inför helgen är att jag alltid är bäst vid turneringar. Låt oss hoppas det blir så!

Förutom att spela bra hoppas jag på en himla massa kul med laget. Mycket skratt, skoj och dålig humor kommer gemensamt med innebandyn göra den här helgen till den bästa på länge, hoppas jag!

En liten löjlig detalj som gör mig nervös inför cupen är rumsindelningen! Jag förstår inte hur jag kan vara det med tanke på att jag trivs med alla i laget. Det spelar ingen roll vem jag hamnar med utan jag kommer vara glad ändå, men trots det är jag lite nervös. När jag tänker efter inser jag också att vi nog bara kommer vara där när vi sover och då är man faktiskt inte vaken! Fråga mig inte varför jag beter mig som en barnunge (jag är faktiskt 16 nu) men jag kan inte låta bli. Därför kommer det bli väldigt skönt att få höra rumsindelningen imorgon så jag kan släppa detta. Så länge jag slipper dela rum med någon från ett annat lag bör jag nog bli nöjd…

Hur som helst kommer helgen bli spännande och rolig och jag hoppas/önskar att den uppfyller alla mina förväntningar. Gör den det kommer ni definitivt möta en väldigt glad Carro på planen.

Det börjar bli dags för mig att sova och förbereda mig inför att familjen anländer! Godnatt alla bloggläsare.