Livet och innebandyn i Hagfors

Ni vet säkert hur kroppen känns efter en lång natts sömn. Kroppen är avslappnad, huvudet är alert och det riktigt spritter i fingrarna. Det är den känslan jag har nu när jag slår mig ner framför datorn. Sedan den 29 mars har jag befunnit mig i skrivkoma. Orden, inspirationen och framför allt längtan efter att skriva har inte funnit där. Jag tänker inte sitta och författa en uppsats om varför jag slutade skriva. Jag tänker istället lämna det bakom mig och leva i nuet. Inspirationen har slagit till mig som en boxhandske i full fart, med Mike Tysons hand i. Vad som gav mig inspiration?  Det får ni snart veta.

Hur som helst är det nu början på ett nytt år i Hagfors, ett år med nya möjligheter. Ett nytt år och ett nytt bloggförsök. Jag har nämligen lärt mig en viktig läxa som kommer att hjälpa mig att hålla bloggen vid liv. ”Allting behöver inte vara perfekt”. Mitt mål med alla mina texter är att uppnå perfektion och det begränsar mig. Mer än jag tidigare förstått. Därför välkomnar jag er härmed till den ”nya” bloggen där jag kommer skriva både korta som långa inlägg. I år har jag också bestämt mig för att skriva mer om innebandy. Målet är att skriva ett inlägg varje vecka om laget, klubben eller bara allmänt om den sport som jag älskar och värderar så högt.

Nu när presentationen är avslutad och tangenterna hunnit bli lite nötta är det dags att gå in på det roliga, träning. Sommaren har passerat och träningen har nu dragit igång i Hagfors. Det är intressant med det upplägg som vi har under sommaren i Hagfors. Eget ansvar. Det låter så allvarligt, nästan lite skrämmande när någon nämner det, men det är också en bra utmaning. Genom att träningen ligger under eget ansvar lär vi oss att lita på varandra i laget. Varje person måste sköta sin träning, inte bara för sin egen skull, utan för hela lagets. Det sägs att en människa växer med sin uppgift och med den här uppgiften kommer vi behöva nya kläder allihop. Lägger vi till lite grön sprayfärg får ni se upp, då kommer hela laget förvandlas till Hulken.

Om ni vill göra ett nytt försök att följa bloggen rekommenderar jag er att gå in på www.innebandysajten.se  det är där min blogg kommer befinna sig under det här året.

Med de orden avslutar jag blogginlägget och bloggen, hoppas vi syns på min nya adress!

Idag är en bra dag

Carro

Klockan tickar sakta, sakta nu. Jag ser på visarna, försöker se om dem rört sig något sedan senast jag såg på dem. Fortfarande ingen rörelse. Det känns som en evighet och jag börjar fundera på om batteriet är slut. En evighet, som Carola sjunger. Då plötsligt rör sig sekundvisaren ett hack och jag vet att det närmar sig nu. Nedräkningen har börjat…

Det är konstigt hur tiden flyger när man inte har ett mål, en längtan. Det känns som klockan inte vill stanna. Den tickar för sitt liv och man blir rädd att en dag vakna upp och inse att missat något. Allting flyter på och jag tänker inte. Jag är inne i ett flyt där allt bara händer, problem löser sig och läxor blir gjorda utan att jag gör någonting alls. Egentligen har jag samma tid som resten av världen men det känns ändå som den försvinner här i Hagfors. Men all den tid som rinner iväg får man igen när man väntar på något. Något man saknar. Jag saknar Öland.

Min fina ö långt ner i södra Sverige, jag önskar den var här i Hagfors. Tyvärr är det sällan man får det bästa av båda världar.

Nu när hemresan närmar sig och jag står i min lägenhet med flygbiljetten i handen är det kusligt nära. Om ändå visarna på klockan kunde röra sig framåt. Från att tiden har rusat framåt har den plötsligt stannat av, nästintill helt. Vart är skisserna jag gjorde till min tidsmaskin? Jag vill ha dem nu! Inte om en timma eller två, utan nu!

Men snart bär det ändå av, oavsett om tiden jobbar mot mig eller med mig. På torsdag flyger jag hem till ön. Jag har haft 139 otroligt bra dagar här men det ska bli skönt att komma hem och bli lite bortskämd igen och träffa släkt och vänner. Kanske hinna äta en och annan kroppkaka med?

Julen är här, en tid för skratt och glada ansikten.  En tid att vara hemma med familjen! Jag har saknat dem mer än jag erkänt. Det blir nämligen lättare att hantera genom att förneka och jag har lyckats så bra att jag lurat mig själv! Men det är dags att spela med öppna kort, jag saknar min familj. Väl hemma kommer jag förmodligen vägra lämna Rebeccas rum och hon kommer förmodligen tycka det är lite jobbigt men jag vill inte missa att umgås med min tvilling en sekund.

Rebecca, du kan se dig som fullbokad hela tiden jag är hemma i och med denna mening!

Jag vill önska de bloggläsare som fortfarande följer bloggen (trots min brist på inlägg) en redigt GOD JUL! Och jag ska försöka, jag lovar dock inget, att lägga ut några fler inlägg under mina lediga dagar.

GOD JUL

Inläggen bara dundrar in på bloggen nu. Ni kan räkna med att jag kommer använda det som en ursäkt nästa gång det tar tid mellan dem!

Detta kommer nog bli mitt kortaste inlägg hittills för jag har endast en sak jag vill skriva om...

Såhär var det: Idag, strax innan engelskan började satt jag i klassrummet lite lagom taggad inför träningen. Det var en skön stämning i rummet (som vanligt) och vi satt några styckna och pratade med varandra. Adina som stod bredvid vände sig mot mig och frågar om jag läst smset. Jag blev ganska förvirrad kan jag erkänna och förstod inte vad hon menade. Adina plockade fram mobilen där det i ett kortfattat sms stod att vi skulle göra oss redo för en intervju med värmlandsnytt under kvällens träning.

Är denna text ett skämt undrar nog många. Jag kan lova att det är den inte! Jag började darra som ett asplöv och det höll i sig fram tills själva intervjun. Det var så många tankar som gick genom mitt huvud och jag var inte säker på om jag skulle vilja genomföra det.

Nu i efterhand när jag har sett det på tv är jag rätt glad över att jag gjorde det. Det var en kul upplevelse som nog inte kommer hända mig så många gånger i livet. Nu är jag alltså glad över tiden i ramljuset, trots att jag nog kan säga adjö till en karriär inom tv-branschen

Här är länken för den som missat kvällens nyheter:
http://svtplay.se/t/103386/varmlandsnytt

Ha en fortsatt trevlig vecka alla bloggläsare! :)
PS. Det snöar i Hagfors! :D

Jag tänker svara på en fråga jag nyligen fick på bloggen, ”Vad är det som gör att du trivs så bra i Hagfors?” .

Att jag inte tänkt på att skriva om det förut? Jag nämner om och om igen hur bra jag trivs och hur kul jag har, men aldrig varför. Vad är det som gör livet här extra roligt? Är det de trevliga människor jag träffar dagligen eller har det att göra med att jag får känna mig vuxen genom att ta ansvar?

Jag tror att det är väldigt mycket som spelar in för att jag ska trivas som jag gör nu. Många pusselbitar som ska falla på plats. Här har dem helt enkelt gjort det. Småsaker så som matlådan från skolan, träningsoverallen med mitt namn på och att jag lyckats byta ut en trasig propp för första gången i mitt liv. De är bara några småsaker som gör mig glad.

Ibland tänker jag att det är småsakerna som gör mig gladast, men jag skulle nog inte uppskatta dem lika mycket om det inte vore för att resten funkade.

Jag trivs bra i Hagfors för att varje morgon när klockan ringer vet jag att dagen kommer bli underbar. Oavsett väder vet jag att mina vänner och allt annat folk kommer vara där, glada och positiva vid min sida. Jag vet att innebandyn finns där och att klubban ligger i hallen. Jag vet att livet är värt att leva och att varje sekund, minut, timme betyder något. Förutom detta vet jag också att mina föräldrar aldrig är längre bort än ett telefonsamtal (och 550 km) och att de kommer stötta mig oavsett vad som händer.

Varje morgon stiger jag upp med känslan att det kommer bli en bra dag.

Johan Gustafsson pratar mycket om hur man som människa kan välja sina egna sanningar. Det är något jag har börjat med och en av dem är just att varje dag är en ny dag, det är en bra dag och jag kommer älska den!

Hittills har det funkat utmärkt eftersom varje dag har varit bra. Jag trivs alltså.

Idag (torsdag) trivs jag extra bra eftersom seriepremiären närmar sig med stormsteg! På söndag lyfter förhoppningsvis taket i Älvstrandshallen när Hagfors IF äntrar planen. Jag längtar efter att få se den hängivna publiken lilla Hagfors sägs ha tillgång till. Förhoppningsvis blir det smockfullt och väldigt högljutt.

Jag är otroligt spänd och förväntansfull och hoppas att bloggläsarna flyttar sig från datorn och kommer till hallen med stämbanden uppvärmda.  Jag kan lova att mina kommer vara det iallafall trots att jag tillhör spelartruppen, men framför allt kommer jag vara uppvärmd i kroppen eftersom det är match som väntar. Låt mig sköta innebandyn så kan ni supportrar sköta hejandet.

Hoppas jag ser er där!

Ha en trevlig kväll/natt nu och gå och lägger er i tid. Det ska jag göra nu!

Fredag hela veckan, knappast, men det är i alla fall fredag idag och det får jag glädjas åt! Jag har alltid varit ett fan av fredagar, men vem är inte det? Fredag firas överallt nu för tiden med fredagsmys och en god middag. Det har till och med skrivits en bra låt om det. ”Nu är det fredagsmys, om det så är det sista jag gör…”, en låt som varenda tonåring kan texten till.

Ikväll har jag fredagsmys med två av de inflyttade eleverna i Hagfors, Sandra och My. Vi cyklade iväg efter skolan och inhandlade allt inför kvällen innan vi begav oss hem till mig för att laga mat.

Jag har ett erkännande att göra: Matlagning är inte min starkaste sida! Jag skulle vilja vara en riktig masterchef men hittills har jag inte lyckats. Det borde inte vara särskilt svårt, men det är det. Ett problem jag har är att jag inte kan sluta stirra i kokboken, nästan så jag glömmer bort att laga maten. Kvällens måltid hade vi inget recept till så jag smög sakta men säkert bort från spisen och lät My sköta det. Men snäll som både hon och Sandra är fick jag lite tips och har nu tre år på mig att bli bättre!

Resten av kvällen har vi myst framför min tv med cola och varsin göttpös som jag tror är det Hagförska ordet för godispåse.

Imorgon är det dags för gruppspel i DM. Jag ser verkligen fram mot det. Det har faktiskt gått hela 7 dagar sedans jag senast spelade innebandymatch!

Jag har haft problem med mitt vänstra ben den här veckan och jag vet inte varför. Det enda jag vet är att det har gjort ont och hindrat mig från att löpa. Det har dock börjat kännas bättre nu och förhoppningsvis spelar jag imorgon.

Det är viktigt för mig att spela så många matcher som möjligt innan serien startar. Desto bättre man är desto större chans att få mycket speltid. För att jag ska få speltid handlar det om att anpassa sig. Jag är duktig på innebandy men jag måste anpassa mig till hagfors spel för att göra bra ifrån mig. Det går framåt för mig och om några matcher kommer nog spelet kännas mer hemma för mig. Men vad jag har fått höra är jag en klok människa, och kloka människor anpassar sig efter omständigheterna så som vatten formar sig efter kärlet.

Imorgon är det match och jag bör sova för att ha orken att prestera. God natt alla pålitliga bloggläsare och tack för ännu en bra vecka i Hagfors!

Vad gör man när inspirationen inte kommer? Försöker man tvinga ur sig en text eller struntar man i det? Jag ska försöka med det första.

På sistone har jag helt enkelt inte känt mig inspirerad till att skriva något. Jag sätter mig ner då och då med datorn framför mig och fingrarna på tangentbordet och hoppas att texten ska komma till mig. På sistone har den inte gjort det.

Visst skulle jag kunna skriva ändå, det är ju bara tomma ord. Det är bara att skriva, men inte för mig. Det är inte bara tomma ord. När jag skriver menar jag verkligen allt som står i texten, vartenda ord har betydelse. De har betydelse eftersom de berättar en historia ur mitt perspektiv, och då får det inte bli fel.

Det är också en sak som gör det svårare för mig att skriva, jag vägrar skriva en dålig text. Om jag skriver något, läser igenom det och inte är nöjd är delete - knappen en självklarhet. Jag vill inte stå bakom en text på internet som jag inte tycker om. Förmodligen är jag kräsen av mig när det kommer till mina inlägg men jag måste få vara det. Förhoppningsvis gör min kräsenhet att texterna som hamnar på bloggen betyder något. Visar det sig att det är så är jag rätt nöjd med mig själv.

Jag har bott här i fem veckor nu men det känns som ett år. Det är full fart hela tiden och jag har otroligt kul, så varför känner jag mig inte inspirerad? Varför är det så svårt att skriva?

Ibland när man hamnar i en återvändsgränd måste man vända sig om och se tillbaka. Man behöver tänka ”hur hamnade jag här och varför?”.  Jag har ägnat morgonen åt att tänka på det sättet. Vad kom jag fram till? Jag trivs för bra.

Förut hade jag ett liv framför datorn och då kunde jag skriva hela tiden, nu har jag ett liv utanför datorn. Jag trivs verkligen här och jag tapper helt enkelt lusten att sätta mig ner och skriva om vad händer, jag vill hellre vara med om det. För mig är detta ett positivt tecken som visar att jag hamnat precis rätt. Hagfors är rätt.

Det här betyder inte att jag tänker lägga bloggen på hyllan. Jag tänker hålla igång den min tre år och jag kommer inte lägga av. Oavsett hur jobbigt det blir att skriva vill jag fortsätta för om det är något som verkligen gör mig glad är det att se ett nytt inlägg på min blogg!

Är det inte lite imponerande att trots min brist på inspiration lyckades jag få fram ett inlägg på 493 ord? Det går tydligen lättare än jag trodde.

Nu ska jag äta en macka och börja fundera på vad nästa inlägg ska handla om. Det är lika bra att jag börjar tänka i tid så det kommer ett till snart. Inspiration dyker upp när man minst av allt anar det!

Jag har bott i Hagfors i nästan en månad nu och dagarna börjar flyta ihop. Det är endast på grund av skolan som jag vet att det är onsdag idag.

Dagarna och veckorna har gått fort framåt och det saker som händer hela tiden. Är det inte innebandy är det disk, skola eller kompisar. Man får helt enkelt inte mycket tid över till att tänka eller sakna någon. Jag skulle vilja sakna min familj, men jag hinner knappt tänka på dem eftersom det är fullt upp varje sekund på dygnet.

Imorgon (torsdag) kommer mamma, pappa och Rebecca upp till mig och det ser jag väldigt mycket fram emot. Trots att jag inte hunnit sakna dem vill jag såklart träffa dem och visa hur jag har klarat mig i Hagfors och även höra hur det är hemma på ön.  De är faktiskt min familj och jag älskar dem.

En av anledningarna till att de kommer upp är att jag ska spela Kallsta Open till helgen. Helgens turnering är något jag sett fram emot en lång tid nu. Min första turnering den här säsongen. Min första turnering med HIF.

Jag har alltid varit ett stort fan av att åka på turneringar. Det finns helt enkelt inget roligare än att tillbringa en helg med sitt lag och spela innebandy i mina ögon.

Jag har flera förväntningar inför helgen, inte bara själva innebandyn utan även tiden bredvid planen. Det är så mycket som händer utanför och jag vill inte missa något av det. Fast det är klart, jag är ju faktiskt där för det som händer på planen.

Jag försöker följa Johans råd om att tänka positivt och intala sig sina egna ”sanningar”. Min sanning inför helgen är att jag alltid är bäst vid turneringar. Låt oss hoppas det blir så!

Förutom att spela bra hoppas jag på en himla massa kul med laget. Mycket skratt, skoj och dålig humor kommer gemensamt med innebandyn göra den här helgen till den bästa på länge, hoppas jag!

En liten löjlig detalj som gör mig nervös inför cupen är rumsindelningen! Jag förstår inte hur jag kan vara det med tanke på att jag trivs med alla i laget. Det spelar ingen roll vem jag hamnar med utan jag kommer vara glad ändå, men trots det är jag lite nervös. När jag tänker efter inser jag också att vi nog bara kommer vara där när vi sover och då är man faktiskt inte vaken! Fråga mig inte varför jag beter mig som en barnunge (jag är faktiskt 16 nu) men jag kan inte låta bli. Därför kommer det bli väldigt skönt att få höra rumsindelningen imorgon så jag kan släppa detta. Så länge jag slipper dela rum med någon från ett annat lag bör jag nog bli nöjd…

Hur som helst kommer helgen bli spännande och rolig och jag hoppas/önskar att den uppfyller alla mina förväntningar. Gör den det kommer ni definitivt möta en väldigt glad Carro på planen.

Det börjar bli dags för mig att sova och förbereda mig inför att familjen anländer! Godnatt alla bloggläsare.

Debut i HIF, äntligen! Under lördagen gästades älvstrandshallen av Karlstad och ut på planen steg nr 25, Caroline Persson…

Första matchen i HIF tröjan och jag skakade medans jag satt och laddade. Jag kan inte minnas många gånger då jag varit såhär nervös förut. Det var inte bara att gå in och spela match för mig utan det var även ett tillfälle att bevisa att jag duger.  Inte bara för laget eller Hagfors fansen, utan även för mig själv.

Detta var min chans att imponera. Det finns nog inte någon människa som kommer till ett lag och inte vill imponera.  Lyckades jag? Det får ni fråga någon av Hagforsborna eller spelarna, mitt svar kommer oavsett fråga bli detsamma. ”Jag tyckte jag gjorde bra ifrån mig men nästa match ska jag vara ännu bättre”. Det svaret kommer förmodligen alltid följa med mig. Visst kan jag ha gjort en bra match, men man bör inte bara nöja sig med det. Man ska inte nöja sig med det.

”Vi nöjer oss inte förrän bra har blivit bättre och bättre har blivit bäst” – HIF

För mig räcker det inte att vara bra, jag vill vara bäst. Det är en lång väg att vandra men inte omöjlig, eftersom någon måste bli det. Kanske visar det sig längst vägen att jag inte har kapaciteten eller intresset, kanske är det fokus som fattas. Men det är något jag får ta tag i då! Jag ska leva i nuet. Inte framtiden eller det förflutna utan nuet. Jag ska träna, kämpa och alltid göra mitt yttersta, sen får jag se hur långt det räcker. Jag hoppas på väldigt långt.

Idag (tisdag) var det genomgång om hur upplägget på innebandygymnasiet kommer se ut. Tre träningar i vecka kommer vi genomföra där vi går igenom teknik, spelmoment och fys. Jag kände mig rätt nöjd över mitt beslut att flytta hit när jag såg det. Nu kommer jag verkligen ha chansen att satsa på innebandy och träna upp mig individuellt vilket jag knappt har gjort förut. Förhoppningsvis kommer det ge ett imponerande resultat i längden, men det får framtiden utvisa. Som sagt, jag lever i nuet och nu är det Time Out!

Over and out

Är det möjligt att genomgå en total personlighetsförändring bara genom att flytta hemifrån? Tydligen är det inte bara möjligt utan verkligheten i detta fall.

När jag fortfarande bodde på Öland älskade jag att få vara ensam i huset. Det var lika skönt varje gång man slapp ha människor runt omkring sig och bara kunde ta det lugnt. Lägga sig i soffan med datorn i knät och en bra film (Rent) på tv. Kan livet bli bättre? När jag bodde på Öland tyckte jag inte det. När jag bodde på ön tyckte jag inte heller det gjorde något om rummet var stökigt. Ibland kunde jag knappt ta mig fram till sängen men det var okej för mig. En annan sak som jag gillade var att ta det lugnt. Visst gillade jag att träna men mellan passen var det alltid lika skönt att inte göra någonting. Genom att slöa som jag gjorde försvann tiden på något mirakulöst sätt och dagarna bara rann iväg. Men det här var Ölands Carro.

Låt mig nu presentera Hagfors Carro, en Carro som avskyr att vara ensam mer än två minuter! Det var nog en av de första sakerna jag upptäckte genom att bo själv, man blir väldigt ensam. Från att vara en person som skulle klara sig flera veckor utan att umgås med en enda, har jag blivit en tjej som vill ha folk runt sig hela tiden. Samtidigt som jag känner mig mer ensam börjar jag få mer och mer tid över. Dagarna går trögt framåt och jag sitter mest och väntar på nästa dag eller kvällens träning. För att fördriva all min tid diskar, tvättar och städar jag. Det är lite ironiskt att jag gör allt det med tanke på att tiden går fortare när man har roligt. Jag må ha ändrats men jag tycker fortfarande att det är tråkigt att göra dessa hushållssysslor.

På måndag börjar skolan, då kommer jag förmodligen ångra att jag klagade över att ha mycket tid. Det kommer säkert bli stressigt nu när jag kommer behöva prestera både i innebandyn och skolan, men det är alltid kul med utmaningar!

Jag har under den här veckan fått många kommentarer i min blogg om att jag är bra på att skriva. Det är extremt roligt att få höra, inte bara att jag är duktig, utan att folk läser och uppskattar bloggen. Det är sådant som uppmuntrar en till att fortsätta!

Det är två olika saker att prata och skriva om sitt liv. Själv känner jag att jag får ut flest åsikter och tankar genom text. Det är genom text jag kan formulera mig och verkligen berätta hur jag känner mig.

Jag tycker väldigt mycket om att skriva och det är något som jag kommer försöka fortsätta med under mina tre år i Hagfors. Inte bara för att fördriva min lediga tid utan för att kunna berätta min historia. Jag vill att människor både från Öland och Hagfors ska kunna läsa den och se vad som pågår i mitt liv. Därför kommer bloggen till största del handla om innebandy, skola och hushållsarbete eftersom det är mitt liv.

Jag kan säga redan nu att inläggen kommer bli färre när skolan börjar men jag ska göra mitt bästa för att hålla igång bloggen. Låt mig säga såhär, jag vet redan hur jag ska spendera bussresorna till bortamatcherna. ; )

”Jag ångrar hellre något jag gjort än något jag inte gjorde”. Det är verkligen tur att jag tänker så, annars skulle jag nog ångra att jag skrev detta inlägg eftersom det fick mig att helt och hållet glömma bort muffinsen jag satt in i ugnen. Men jag tror jag överlever utan mina blåbärsmuffins, som tur är…

Imorgon har det gått en vecka sedans jag blev ensam i Hagfors. En hel vecka har jag klarat mig själv och jag måste nämna att det har gått galant! Jag har skött städning, tvättning och matlagning otroligt bra. Visst, det har bara gått en vecka men en vecka är mer än en dag.

Tre träningspass har det varit och alla var lika kul. Jag menar, finns det något roligare än att springa uppför sandhögar i ösregn en onsdagskväll? Troligtvis inte! Men det är härligt att i och med dessa träningar sätta punkt för försäsongen och rikta in siktet på själva säsongen.

 
Det jag fått se under dessa träningar är att hårt arbetande gäng där jag kommer få kämpa för att ta en ordinarie plats i div. 1. Men det har jag varit förberedd på hela sommaren och jag tänker kämpa.

Träningsformen uppe i Hagfors är annorlunda än den jag är van med. Här slänger de in styrka, kondition, mjölksyreträning och innebandy i ett och samma pass. Kul är min åsikt. Det har inte varit en kväll då jag kommit hem och inte känt mig död, men det stärker mig eftersom jag då vet att jag kämpat! Och nästa dag går man upp med värkande kropp och laddar inför ytterligare ett pass.

Det är lite synd att vi bara tränade kvällar och tre dagar den här veckan eftersom det lätt blir lite ensamt i lägenheten. Men i onsdags ställde Filipstadarna upp och kom förbi på lunch och wii spel. Trevligt, men synd att det var samma dag som en träning, jag måste sprida ut nöjena lite mer.

En annan tjej som gjort helgen roligare är Heidi (uttalas Haidi). Hon kom förbi hela fredagskvällen och var gott sällskap. Mästerkock upptäckte jag snabbt att hon var när hon ställde sig bakom spisen och hjälpte mig med att laga pannkakor för första gången! Skönt att få lite experthjälp här i Hagfors. Annars bestod kvällen mest av prat och cola.

Idag (lördag) har jag inte hunnit med så mycket mera än att gå på promenad och handla med Heidi. Resten av dagen blir det att sitta lite framför datorn, ge sig ut och springa och laga spaghetti Carbonara innan jag bänkar mig framför min tv ikväll!

Tack allesammans som har gjort min första vecka i Hagfors till en bra en! Jag hoppas den följs upp av många fler….